Klappramsor är enkla rytmlekar där tal, rörelse och samspel hör ihop. Barnen säger en ramsa samtidigt som de klappar händer, knän eller en kamrats händer i ett bestämt mönster. Leken kräver sällan något material, men den ger många möjligheter att träna turtagning, koncentration, uttal och förmågan att följa en gemensam rytm. Därför passar den särskilt väl i förskolan, både som en kort aktivitet i vardagen och som en återkommande lek i en mindre grupp.
Ramsorna behöver inte vara logiska. Tvärtom bygger många på nonsensord, upprepningar och ljud som framför allt ska vara roliga att säga. Barn kan också hitta på egna verser, byta ut ord eller låta en återkommande fras avslutas med ett namn. Det viktiga är inte litterär kvalitet, utan att orden hjälper gruppen att hålla takten och att barnen får leka med språkets ljud och betydelser.
Så fungerar en klappramsa mellan två barn
Den vanligaste formen genomförs av två barn som sitter eller står mitt emot varandra. Först bestämmer de en klappföljd som båda ska kunna komma ihåg. En enkel följd kan vara en klapp på egna knän, en handklapp mot kompisen, en klapp med höger hand och därefter en klapp med vänster hand. När mönstret sitter börjar barnen säga ramsan och upprepar rörelserna i samma tempo.
Rörelserna kan varieras nästan utan gräns. Barnen kan klappa sina knän, möta båda händerna, använda bara ena handflatan, klappa i kors eller nudda axlarna. De kan också klappa bakom ryggen eller växla mellan höger och vänster sida. För yngre barn är tre eller fyra rörelser tillräckligt. Äldre barn kan skapa längre serier, öka tempot eller låta en särskild rörelse markera slutet på varje vers.
Det är klokt att låta barnen prova rörelserna utan ramsa först. Pedagogen visar ett långsamt mönster, gruppen härmar och därefter får barnen arbeta två och två. På så sätt blir inte minnet av orden det enda som avgör om leken lyckas. Barnen får tid att förstå både rytmen och den sociala överenskommelsen: man väntar in sin partner, håller samma tempo och anpassar kraften i klappen.
Ringleken gör rytmen till en gemensam uppgift
Klappramsor kan också genomföras i ring. Då lägger varje barn sin högra hand ovanpå handen på kompisen till höger, medan den vänstra handen placeras under handen på kompisen till vänster. En klapp skickas sedan vidare runt ringen i takt med ramsan. Varje barn behöver följa både den hand som tar emot klappen och den hand som ska föra den vidare.
Denna variant blir snabbt spännande eftersom en enda missad rörelse kan påverka hela gruppen. En mild version går ut på att klappen bara fortsätter runt tills rytmen sitter. I andra versioner lämnar den som får den sista klappen ringen. Man kan också bestämma att en person åker ut om klappen träffar fel efter ett visst antal räknade slag, medan personen får stanna om gruppen lyckas hålla mönstret.
En annan lekvariant bygger på att barnen försöker undvika den sista klappen. Efter en ramsa räknar gruppen till tre. Den som har handen överst försöker då klappa nästa hand, medan den andra försöker dra undan den. Om handen träffas får barnet fortsätta med endast en hand. När båda händerna är borta lämnar barnet leken. Förskolan kan självklart ändra reglerna så att ingen behöver åka ut, exempelvis genom att den som blir träffad får börja nästa omgång.
”Rytmen gör orden lättare att minnas och roligare att dela.”
Ramsornas nonsens tränar språk på ett lekfullt sätt
Materialet med klappramsor innehåller flera exempel där ljud, upprepning och rim är viktigare än en sammanhängande berättelse. En ramsa kan handla om tre barn som är födda samma dag och lär av varandra, innan den avslutas med en tydlig räkning. En annan kan låta en sjöman resa till påhittade platser och upprepa samma platsnamn i flera led. Sådana formuleringar ger barnen ett tryggt mönster att följa och samtidigt en chans att upptäcka hur ord låter när de sägs snabbt.
Vissa ramsor använder också namn, till exempel en figur som kallas Anne Banane eller en person som får en upprepad nonsensfras som kännetecken. Andra bygger på korta ljudserier med tre likadana klappar, tre knuffar eller tre pussar i luften. Förskolan kan använda klappramsor som inspiration till sådana ljudlekar, men bör anpassa orden till barngruppens ålder, språk och trygghet.
Det pedagogiska värdet ligger bland annat i att barnen får öva ett rikt och nyanserat talspråk. De möter nya ord, hittar på begrepp och hör skillnad mellan stavelser, betoningar och pauser. När en ramsa innehåller ord som inte finns blir det dessutom lättare att experimentera utan rädsla för att säga fel. Barnen kan fråga vad ett ord betyder, föreslå en annan avslutning eller skapa en helt egen vers tillsammans.
Vad barnen tränar utan att leken känns som undervisning
Klappramsan kombinerar flera förmågor i samma aktivitet. Den kan därför användas som ett konkret stöd för förskolans arbete med kommunikation, samspel och tidig språklig medvetenhet. Barnen tränar särskilt:
- turtagning och lyssnande när rörelsen ska följa en kamrats tempo,
- ordförråd och begrepp genom nya, upprepade eller påhittade ord,
- fonologisk medvetenhet genom rim, stavelser, betoning och ljudhärmande,
- minne och koncentration när en längre klappföljd ska hållas i rätt ordning,
- motorisk samordning mellan händer, blick, tal och kroppens riktning,
- social förståelse genom gemensamma regler och hänsyn till andras gränser.
En pedagog kan också använda leken för att uppmärksamma symboler och språkets kommunikativa funktion. När en viss klapp motsvarar ett visst ord eller när en paus alltid markeras på samma sätt, får barnen erfara att tecken och ljud kan bära information. Man kan rita enkla bilder för rörelserna, exempelvis två händer för handklapp och ett knä för knäklapp. Då blir det möjligt att läsa av ett mönster innan man utför det.
Så anpassas leken till olika åldrar och behov
För de yngsta barnen bör ramsan vara kort, tempot långsamt och rörelserna tydliga. En vuxen kan sitta mittemot ett barn och göra samma två rörelser flera gånger. Det räcker att säga barnets namn, klappa och pausa. Äldre barn kan arbeta i par och själva bestämma både ord och klappföljd. De kan även turas om att vara den som leder, medan kompisen försöker följa.
Barn som har svårt att hinna med i en ring kan få börja bredvid en pedagog eller använda en enklare rörelse. Det går också att klappa på egna knän i stället för på en kamrats hand. På så vis kan alla delta utan krav på snabbhet eller fysisk kontakt. Barn som inte vill bli berörda bör alltid kunna välja en version där händerna möts i luften eller där rörelserna görs parallellt.
Språklig variation är en tillgång. Barnen kan fylla i ord från sina olika språk, så länge gruppen förstår hur rytmen fungerar. Pedagogen kan fråga hur ett visst ljud eller en enkel räkning låter hemma, men ingen ska behöva översätta eller framträda inför gruppen. Klappramsan blir då en gemensam lek där olika erfarenheter får plats, snarare än ett test på vem som uttalar orden mest korrekt.
Trygga regler och en repertoar som går att bygga vidare på
Eftersom vissa traditionella ramsor innehåller ord som kan uppfattas som olämpliga bör pedagogen gå igenom innehållet innan det används. Nonsens är inte automatiskt neutralt: ett ord kan låta roligt för en person men sårande eller pinsamt för en annan. Det är enkelt att byta ut en rad mot ett djurnamn, en färg, ett påhittat ord eller en rörelse. På så sätt behåller man rytmen utan att någon känner sig utpekad.
Det är också bra att komma överens om några få regler: klappar ska vara mjuka, ingen får tvingas att delta och den som tappar rytmen får försöka igen. Om en utslagningsregel används bör den vara frivillig och kortvarig. För många barn blir leken roligare när gruppen försöker slå sitt gemensamma rekord i stället för att deltagare försvinner en efter en.
En fungerande repertoar kan börja med en ramsa om namn och siffror, fortsätta med en nonsensvers och avslutas med en ringlek där klappen ska gå runt. Pedagogen kan dokumentera barnens egna ramsor med bilder eller skriva ner deras ord. Nästa gång kan gruppen återvända till samma mönster och lägga till en ny rad. Då växer en gemensam samling fram, samtidigt som barnen märker att deras språk och idéer faktiskt formar leken.
